onsdag 10 augusti 2011

Mörka Tankar (Novel)

Detta är reslutatet av en skoluppgift jag hade i svenska för några år sedan och mitt eviga lyssnade på en country låt "How did you get that lonley" med Blaine Larsen. Men det är även en historia som kom till mig i en dröm. Så jag skrev ner stödord  och kände på mig att det skulle bli en bra historia. Den är ganska mörk och handlar om självmord och om drunk driving.

Däcken tjöt trots det gick den våldsamma kollisionen inte att undvika. Metall och glassplitter låg spridda över skolans asfalts parkering. Sekunderna tickade iväg och sakta tynade Danny Andersons liv bort, himmlen öppnade sig och regnet föll. 
Regnet hängde lika tungt i luften som det gjorde för två veckor sedan tragedin. Den som lämnade hela staden Mooresville i sorg.  Från avstånd under ett pilträd såg han alla sörjande som nu stod samlad och lade honom till vila. Precis som för drygt en timma sedan var Matt fortfarande bedövad av känslor. Även då han stått framför den mörka kistan av ek kände han ingenting, vilket var konstig eftersom han och Danny varit så nära varandra två bröder någonsin kunnat vara.  Varför kunde han då varken känna den smärta och förtvivlan som hans föräldrar gjorde? Varför kom det inga tårar som det gjorde hos alla Dannys klasskamrater? Där bland kända och okända människor såg han en tjej. Katie Spencer, trots att hon grät gjorde hon det tyst och med ett tappert ansikte bakom den lilla slöjan. Tjocka mörka lockar hängde ner längs axlarna och även om hon var helt förkrossad av sorg. Så var hon vacker. För ett kort ögonblick såg hon på honom och visa mod men brast snart i nya tårar och fick genast tröst av sin bästa kompis. Matt såg på alla som sakta lade ner de vita rosorna och sa ett sista farväl och sedan fortsatte mot likvakan för att visa sin djupa sorg med att hedra och visa respekt mot hans föräldrar. Gary, han och Dannys far dröjde sig kvar en stund vid sin sons kista. Ögonen var rödgråtna och han hade inte yttrat mycket under dagen, inte veckorna som gått heller för den delen. Han kastade en irriterad blick mot Matt innan han kom fram.
-          Försöker du skämma ut oss? Sluta dumma dig alla väntar. Bestämt fattade han tag om Matts arm och försökte få med honom men just precis drog han sig undan.
-          Alla har vi egna sätt att hantera det som hänt, svarade Matt lugnt. Du har dina och jag mina.
-           tänk på din mor, Matthew.
-          Låt mig vara.
-          Det här kommer du få ångra när vi kommer hem.
Med de orden sagda gick Gary med stora steg mot lokalen. Utanför lyste två marschaller upp det annalkande mörkret som sakta föll över den lilla staden. Med händerna stoppade i jackan stod Matt stilla och såg sin andedräkt bildas till vita moln i kylan. Han visste att hans pappa var arg och att han skulle ta ut allt på honom så som han gjort under hela hans uppväxt. I hans ögon skulle han alltid för bli en förlorare, det spelade ingen roll vad han gjorde för att få sin fars uppmärksamhet eller kärlek Danny hade alltid varit den duktiga av dem.
Om han ändå hade kunnat ta sin brors plats istället.

#

Frågade man vem som helt så visste de exakt vad de gjorde vid just den tidpunkten de fick veta vad som hade hänt. Katie hade samma kväll varit hos sin kompis och med entusiasm och glittrande ögon beskrivit hur den bästa kvällen i hennes liv varit. Kort där efter hade hon kommit in i hallen där hennes mor stod med telefonen tryckt mot hjärtat. Efter hon sagt att det gällde Danny brast allt och hon sjönk ner till golvet och kämpade med att få luft. Glädje hade bytts mot sorg på bara några få sekunder. Själv hade han legat i sin säng, försökt att sova när han ryckte till. Genast då visste han att något var fel men inte vad. Han smög ut i korridoren mot Dannys rum. Golvet knakade under honom och av någon konstig anledning stannade han och såg in i hans rum. Allt där verkade orört och kusligt. Sängen var bäddad och allt var på sin plats precis som han lämnat det. Dörrklockan ringde och Matt såg på klockan som stod bredvid sängen den visade 00:01. Tyst satte han sig på första trappsteget. Allt fler ljud hördes från undervåningen medan hans mamma svepte om sig morgonrocken tändes lamporna. Han kunde höra hur hans far svor åt vem som var idiotisk nog att komma mitt i natten.  Från där han satt kunde Matt skymta två uniformsklädda männen, och höra en av dem prata med låg respekt full röst tills hans föräldrar. Det handlade om Danny, det visste han sedan kändes det som om en jättevåg slukade och tog all hans luft.  Efter att ha tagit ett djupt andetag gick han sakta ner mot hallen och tv rummet. Genast kom hans mor och omfamnade honom och grät otröstligt. Tårarna rann fortfarande av chocken medan hon desperat höll om honom.
-          Lova mig en sak, Matthew, vädjade hon med en bräcklig röst. Lova att aldrig lämna mig. Du är allt jag har kvar.
Utan att svara lyfte han sina armar och kramade om henne länge. Efter det gick hon sakta mot köket tog två sömntabletter för att få några timmars sömn för att få några timmars sömn. Men bara för att återigen vakna upp och inse att allt inte var en hemsk mardröm.
Omsluten av mörkret i vardagsrummet satt hans far med ett glas whiskey fylld till brädden. I sin andra han höll han det senaste fotografiet av Danny. För att vara artig tände Matt lampan men allt han fick tillbaka var svärord. Han lät sig inte skrämmas denna gång utan stod kvar och såg ner på fotot av sin tre år äldre bror. Han var allt han själv inte var både utseendemässigt och personlighet. Danny hade blont ljust hår, blå glittrande ögon och charmigt leende. Som person var han karismatisk omtyckt och vänligt mot alla han träffade.  I skolan var han stjärnan i rugby laget och hemma var han favoriten. Deras pappa föredrog alltid Danny framför honom. Trots all beröm och uppmärksamhet då han var tävlingar och fick MVG i prov lät han aldrig det stiga honom om huvudet. Annat var det för han själv, det svarta fåret i familjen. När deras pappa hotade honom eller sa att han skulle sluta klaga och göra bättre. Då fanns Danny där och en av de bästa saker hans bror alltid sa var att inte ge upp.
   Men hur skulle han kunna kämpa emot de allt mörkare tankarna som kom över honom? 


Det som skiljde sig den här morgonen från alla andra var att flaggorna stod på halvstång och att alla kände till olyckan som hade skett. Danny Anderson hade bara blivit 18 gammal och omkom i en tragedi som mest bestod av alkohol och dumma beslut. Matt hade inte gått ut ur sin brors rum på två dagar. Han hade bara suttit i hans rum och tänkt på allt de hade delar, alla äventyr de varit med om och försökt gjort allt för att få bort de plågande tankarna som genomsyrade hans vardag. Skulle han orka kämpa emot eller bara ge upp? Han var den enda som ville prata om honom men hans far ville gå vidare och han mamma bara sov. Han var helt ensam kvar med skuld och minnen.  Det var måndag och en vanlig skoldag men vad spelade det för roll? Hans far hade blivit allt mer argare och sa åt honom att om han inte gick tillskolan snart skulle han bli tvungen att släpa honom dit mot sin vilja. Han sa att han skulle sluta vara så egoistisk men att sitta där skulle inte göra det någon skillnad.  Varje steg han tog mot skolan kändes tunga och värdelösa. Alla såg på honom, men det var inget ovanligt. Fast den här gången var det med sorg i blicken och inte fördom.
De svarta bromsspåren från Dannys bil var fortfarande kvar på parkeringen trots hur mycket man än försökt att skrubba för att få bort dem. Runt om hade studenter lagt rosor, tänt lyckor och lagt dit hälsningar.
Han hade försökt att närvara på lektionerna men vid lunch stod han inte ut alla blickar från lärare och studenter. Han passade inte in i skolan eftersom de tyckte att han var tillbaka där så kort tid efter tragedin och hemma klagade hans pappa på honom om all och inget. För varje dag som gick kände han sig allt mer som en vandrande själ bedövad av känslor han inte kunde få ur sig. Han ville skrika, gråta och bara göra sig av med allt som plågade honom. En kväll gick han till närbutiken där han köpte en sexpack med öl och gick mot kyrkogården. Men när han kom upp för kullen såg han att han inte var ensam. Hennes hår dansade i vinden, som förde med sig en doft av svag doft av hennes parfym. Men sin vita klänning såg hon ut som en nerfallen ängel där hon satt i gräset. Hon såg så fridfull och lugn precis som honom bar hon på smärtan inombords. Matt sjönk ner vid hennes sida och öppnade en öl. Han tog en klunk av den kalla drycken och kände smaken av humlen och bitterheten och erbjöd sedan en till Katie.
-          Jag kan fortfarande inte förstå att han är borta. Hennes ord var inte mer än en viskning.
-          Det borde ha varit jag, slank det ur Matt efter ett tag. Han var för god för den här världen. Om det vore jag skulle ingen ha saknat mig.
-          Säg inte så! Utbrast hon frustrerat och såg på honom.
-          Varför inte, det är ju sant? Ironin i hans röst fick ett litet leende att sprida sig över hans ansikte. Matt som inte trodde att han kunde känna smärta rykte till då hon gav honom en hård örfil.
-           Du få aldrig tänka så. Jag skulle sakna dig och jag klarar inte av att förlora någon som betyder så mycket för mig.   
-          Du skulle vara den enda isåfall, kom det tyst.
-          Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig?
-          Kom till mig på fredag. Då förstår du allt.

Ett oväder drog över staden den natten och de plågsamma mörka tankarna var värre än någonsin nu. Matt låg klarvaken i skenet av blixtarna och åsksmällarna. Han tänkte så mycket att huvudvärken blev allt mer påtaglig. Han övervägde nu vilket var det bästa sättet att ta livet av sig? Ljudlöst gick han ur från sin säng och ner för trappan. Han visste att hans pappa hade en pistol någonstans på sitt kontor men om han skulle avfyra det skulle det höras. Den idén struntade han i samtidigt som han famlade i mörkret fortfarande dåsig efter ölen han nyss druckit upp. Han passerade badrummet gick in och letade desperat efter rakblad, det skulle vara effektivt men alltför plågsamt för sin mor att kunna hantera. Han kastade en snabb blick och såg sig själv i spegeln och visste att det här var enda utvägen för att finna frid. Ute på bänken i köket fann han sin mors sömntabletter som innehåll mer än halva burken kvar. På etiketten läste han att det absolut inte bör blandas med alkohol. På väg upp mot sitt rum fick han syn på en flaska med Jack Daniels som hans far glömt att ta undan eller dricka upp. Han gick till sina föräldrars sovrum och sa till sin mor att han älskade henne och kysste henne på kinden.  Han stängde sin dörr sedan satte han fram ett kort av sig och sin bror från när de var små. Där efter satte han sig ner och skrev ett brev där han förklarade allt. Kort där efter hade han tagit en handfull tabletter och sköljt ner det med whiskeyn.
Nu behövde han bara vänta. Han kände allt mindre och ögonen blev tyngre. Just då kände han sig fulkomlig fridfull och lugn. Tills han tillslut kunde höra Danny ropa hans namn.


Katie hittade honom morgonen efter på golvet. I handen med ett brev där det stod ”jag är ledsen”


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar